Svensk ordbok 2009, webbversion
verb vande vant, pres. vänjer
vänj·er●bli van
komm.hon kunde aldrig vänja sig vid att stiga upp tidigt om morgnarnade har inte hunnit vänja sig vid varandravänja sig (vid ngn/ngt/att+V/SATS)sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. vänia sik
Subst.:vbid1-395900vänjande,
vbid2-395900vänjning