Svensk ordbok 2009, webbversion

vän`ja sig verb vande vant, pres. vänjer vänj·er●bli van komm.hon kunde aldrig vänja sig vid att stiga upp tidigt om morgnarnade har inte hunnit vänja sig vid var­andravänja sig (vid ngn/ngt/att+V/SATS)sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. vänia sik Subst.:vbid1-395900vänjande, vbid2-395900vänjning